Vem är jag i den digitala världen?

Kanske 20 år för sent för en medelålders Generation X-kvinna att börja matblogga nu som först, tänker du. Och varför en blogg, när smörgåsbordet med sociala medier dignar av något “modernare” läckerheter, som Tiktok, Snapchat, Pinterest och Instagram. Ja,det kan man ju tycka, men nu är inte detta en matblogg i vanlig bemärkelse och smörgåsbordet är snarare ett hopplock av världens tapas, meze och smårätter blandat med anekdoter från resor och reflektioner om våra minnen av smak.

Jag är uppvuxen i en analog värld, som snabbt fick anpassa sig till den digitala. Att byta från filmrullar som skulle framkallas för dyra pengar till att ha 13 000 bilder i telefonens bildgalleri, var ingen större konst (även om bilderna var bättre förr), att följa roliga, kreativa människor på Instagram och Pinterest och lära sig Qi Gong eller hur man lagar diskmaskinen på Youtube har varit både tidsbesparande och lärorikt. 

Sedan 2015 har Instagram varit mitt forum. Egentligen mest som en dagbok, som jag rätt ofta återkommer till för att kolla när, var och hur, gjorde vi nu detta. Bildspråket är centralt för mig. Jag tänker och minns i bilder. Just därför är det extra roligt att nu kunna bygga en blogg baserad på mina egna alster – ingen AI, inga köpta eller “lånade” bilder. På samma sätt vill jag kontrollera mitt egna flöde. Uppvuxen med vinylskivor, där varje sida med låtar berättade en historia. David Bowie och John Lennon hade roterat sönder sina gravar om de visste hur Spotify spottar ur sig deras alster huller om buller, precis som Instagram idag levererar mina inlägg lite hur som helst till den som passar in i algoritmen. Jag jämför mig verkligen inte med Bowie och Lennon, men skickar jag iväg något jag skapat med ord och bild, så vill jag bestämma vem som ska få det! Och framförallt i vilken ordning!

I privata sammanhang har jag aldrig haft offentliga konton. Att lägga energi på att blocka och plocka bort missunnsamma, tråkiga och energislukande kommentarer är rent masochistiskt tycker jag och livet är för kort för att våndas. I jobbsammanhang däremot, när man kan axla en professionell roll, är det enklare att möta kritik och påhopp. Men vem önskar sig inte ett flöde utan troll, men med konstruktiva samtal och inspiration. Bloggen kommer bli min framtida arbetsplats och den rollen tar jag gärna ansvar för.

Jag gräver där jag står. Jag har en del att berätta. Om resor, om mat, om minnen av smak.

Jag hoppas det kan ge just konstruktiva samtal och inspiration. Att möta världen med ett öppet sinne, ger tusenfalt tillbaka. Jag hoppas vi möts här i ett samtal om just resor och mat!

“Travel is not reward for working, it´s education for living” /Anthony Bourdain