Lefka Ori – de vita bergen, Imbrosravinen, serpentinvägar och hårnålskurvor, Dakossallad och timjanhonung från bergen. En skål med Grekland.

Målet med vår biltur var Imbrosravinen och Chora Sfakion, en vacker fiskeby på Kretas sydkust. Imbrosravinen är ca 8 km och tar 2,5-3 timmar att gå. Ravinen är starkt förknippad med krigshistoria och lokala frihetskämpar som gömde sig i bergen. Det är en del av den gamla vägen mellan Chania och Chora Sfakion och en evakueringsväg för tusentals allierade soldater under andra världskriget. Den har dramatiska passager där den på vissa ställen smalnar av till endast 1,6 meters bredd och klipporna reser sig höga längs sidorna.

Det är en lättare vandring än den mer kända Samariaravinen, men kräver ändå bra skor och man måste orka ta sig till byn Komitades. Jag valde att köra längs de smala serpentinvägarna och möta upp maken och sonen vid ravinens slut. För att fördriva tiden stannade jag vid utkiksplatsen, Imbros Gorge View och njöt av utsikten och en kall färskpressad  juice. Ägarna sålde örter och lokal honung och just honungen var ett av veckans bästa köp. Att ringla honung över en grekisk yoghurt och strö över lite svarta sesamfrön, är så gott och en av mina enklaste och bästa smakminnestricks. En skål med Grekland, vilken dag som helst i veckan. 

Innan vi skildes åt vid ravinens entré åt vi frukost på en av restaurangerna. Deras yoghurt stod av sig själv och var helt magisk. En bra start innan man börjar den 8 km långa vandringen ner mot Komitades och havet.

Vid ravinens slut möttes vi några timmar senare, nöjda över våra bedrifter och upplevelser, men hungriga och törstiga. Vi satte kurs mot Chora Sfakion, knappt en mil bort. Hit åkte vi pickupflak för 24 år sedan tillsammans med några får, getter och en hund, efter att ha vandrat i ravinen. Jag var då höggravid och åsynen av Chora Sfakions vackra lilla badvik har etsat sig fast i minnet. Den lilla fiskebyn var då idyllen själv och en plats som ofta poppat upp i minnet.

Den bubblan sprack rätt snart, när vi cirklat runt i byn några varv i jakt på någonstans att parkera. Busslast efter busslast släppte av horder av turister runt det lilla bytorget, stranden var det inte tal om att besöka och restaurangerna runt torget såg inte ut att kunna svälja en person till, än mindre tre. Här är det ju då en klar fördel att ha en bil. Och google maps.

Inom nån minut hade vi lokaliserat en restaurang vid avtagsvägen mot Komitades och vi vände bilen mot bergen igen. Posidonio Taverna visade sig vara ett mycket bra val och vi fick här en av veckans bästa måltider. Här är min recension på Google Maps. 

En minnesvärd biltur. Som blev av för att det blåste för mycket på stranden. Men också för att jag överkom en massa rädslor om bilkörande i Medelhavsländer och satte mig bakom ratten utomlands, för första gången på många år. En riktigt bra tur, trots inblandning av felkörning, stadskörning, vansinneskörning, getter, serpentinvägar och en GPS som lät konstant. Modern hyrbil som läste av hastigheten längs vägen låter ju bra, men om hälften av skyltarna skyms av buskar och träd, så får den lite problem. Och talar om det. Men utöver det, en fin liten bil.

Bilen hyrde vi på en alldeles utomordentligt bra, familjeägd hyrbilsfirma i Kato Stalos.