De senaste två åren har jag pluggat affärsutveckling på distans. Två år på Zoom, med andra ord. I början kände vi oss som i “The Muppet Show” där vi satt i våra små rutor och man inte kunde urskilja några detaljer. Men när vi lärt oss vad som förväntade sig av oss, började tankarna och blickarna vandra, man började studera minspel och bakgrundsdraman hemma hos andra. Familjemedlemmar, katter och hundar, kom och gick i bakgrunden. Visa medvetet, andra inte alls.

När vi fick tråkigt eller tyckte något var hysteriskt roligt eller behövde lufta våra innersta tankar, gick chatten på Messenger på högvarv samtidigt. Känns som vi skrev kilometervis med inlägg under dessa år. Behövde vi på riktigt prata, så hade vi vinkvällar på Zoom. Gärna i klassrummet, det kändes lagom rebelliskt och bra. Vi dricker fortfarande vin ihop i den digitala världen. Några gånger om året träffades vi på riktigt. Väldigt intensiva möten där mycket skolarbete skulle ske men vi hade mest behov av att träffas, för att vi verkligen längtade så efter det. Jag trodde aldrig att digitala möten kunde generera så djupa relationer. Men ändå ville man så gärna ut i verkligheten igen trots att det sociala ändå funkade över förväntan. Något saknades.

Under pandemin hade jag ett jobb som jag behövde gå till och befinna mig på varje dag. Vi drog ett rätt tungt lass. Jag avundades ibland alla som satt hemma i sina pyjamasar framför sina skärmar, men i efterhand drog vi nog det längsta strået. Vi hade rutiner, variation, sociala interaktioner och massa frisk luft och kanske framförallt vetskapen att man behövdes på plats.

Logistik, mindre restid, lättare planering och ork gör att det är så lätt att använda WhatsApp för både familjens och släktens möten och sammankomster, men det gör också utanförskapet större för de som inte behärskar tekniken. Jag har både arbetsmässigt och privat fått tolka mellan, och sammanföra, de två världarna.

Otydlighet och tolkningsfrågor, plattformarnas olika målgrupper gör det svårt ibland att kommunicera digitalt. Fattar folk vad jag menar? Kommer dom tolka det rätt?  Vet dom tillräckligt om mig för att förstå att jag skojar?

Senast i går la jag ut en bild på Instagram på sonen som satt vid ratten, till Iggys “I am a passenger…” och genast började “Grattis till körkortet” trilla in, när vi bara varit ute på vår första övningskörningsrunda! Det är en konst att balansera mellan olika världar, plattformar, generationer och språkvanor hälsar den passivt aggressiva tonårsmorsan…

Här finns det första inlägget om ”Vem är jag i den digitala världen”

Läs mer: Vem är jag i den digitala världen #2