En antik grekisk teater, en saltsjö och geologiska formationer och ett kilo lammkotletter får sammanfatta vår utflyktsdag på Limnos.

Att hyra bil på denna ö visade sig vara extremt enkelt. Hyrbilen levererades till hotellet och vi slapp trixa i små gränder inne i Myrina. Nu är i och för sig varken Limnos eller Myrina några besvärliga ställen att köra bil på, men ni vet hur det är, okänd plats, okänd bil, bil som växlas manuellt dessutom. Skönt att få börja i lugn och ro och utan publik.

Vårt första stopp var en antik liten teatern, som låg vackert på en liten halvö, med utsikt över två turkosblåa havsvikar med ett böljande landskap i fonden. Kan tänka mig att den kulissen var rätt dramatisk i ett grekiskt epos på 500-talet när den byggdes. Det storslagna här var kanske inte teatern i sig, utan att vi var helt ensamma med dessa vyer och kunde föreställa oss Odysseus flotta anlöpa i hamnen. Ett helt år innan den gick upp på bio – magic! 

Härifrån var det tekniskt sätt inte långt till saltsjön på Lemnos östra sida. Vi tog den genaste vägen, vilket nog var dumt. Det var mycket hål och stora stenar på den öde vägen och noll mobiltäckning, så en punka här ute hade blivit rätt tråkigt. En omväg är nog att föredra.

Saltsjön var mäktig och dystopisk på samma gång och även här låg storheten i att vi i princip var ensamma på platsen. 

Ett behövligt vätskestopp och lunch på Giannakaros Taverna i Kotsina, fyllde på med god mat och nya krafter. Tavernan låg fint vid hamnen och vi åt musslor med tomat och fetaost, calamares och sallad, tzatziki och bröd.

Innan vi fortsatte hemåt igen, tog vi vägen förbi den geologiska parken med gula förstenade och märkliga formationer som skapats för tusentals år sedan, när het lava från öns aktiva vulkaner kom i kontakt med havet. Det böljande landskapet på vägen dit, med färgskiftande taggiga gula buskar som mötte det blå havet var en slående syn. Vägen i sig, en skumpig berg-och dalbana. Ett under att bilen höll ihop.

Limnos har mycket mer att upptäcka, men gemensamt för det vi upplevde, vara paradoxalt nog att dessa ställen förlorar sin unikhet om fler upptäcker dem. Detta är “turismens moment 22”, som även med goda intentioner kan slå helt fel. Med en önskan om att flytta fokus från trängsel och massturism, till nya destinationer, gör dagens snabba flöden att små unika platser utan fungerande infrastruktur överrumplas och dess ursprungliga charm snabbt går förlorad. Sökandet efter “nästa orörda plats” börjar sedan om.

Och ändå skriver jag det här.

Det är kanske dumt, men som i så många andra fall finns det ju två sidor av samma mynt. Turismnäringen motsvarar 10 % av världens totala ekonomi och sysselsätter i runda slängar var tionde arbetande människa. Hållbarhet är komplext och innefattar förutom miljö, både ekonomisk och social hållbarhet.

Så vad kan man då göra för att upptäcka vår planet på ett mer hållbart, men framförallt medvetet sätt?

Res utanför säsong, om du kan. Vid vissa tidpunkter i livet kan man inte det, det är okej. Men om du kan, så vinner både du och resmålet på det. Du får en mycket mer genuin och lugn upplevelse, som oftast är mycket billigare. Resmålet får jämnare intäkter och trycket på miljön och infrastrukturen sprids ut. En mer konstant ström av besökare hjälper i sin tur till att hålla igång lokal service, restauranger och kulturliv som annars riskerar att dö ut under lågsäsong. Win-win.

Gynna det genuint lokala. Bo på familjeägda hotell, ät på lokala restauranger och anlita lokala guider. Då går pengarna direkt till samhället du besöker. Är steget för stort, byt några av dina allinclusive-middagar mot en lokal taverna eller handla bröd, ost och en flaska vin i den lokala butiken och kombinera med en gratis solnedgång på stranden.

Genom att agera som gäst snarare än en konsument minskar du det negativa avtrycket dramatiskt. Din reseupplevelse blir då oftast betydligt mer meningsfull. En bra början är att lära sig de vanligaste hälsningsfraserna: hej, tack, ursäkta, snälla och hej då, det öppnar många dörrar. Testa nästa gång! 

Jag lovade ju även ett kilo lammkotletter. De fick vi på en alldeles utmärkt liten restaurang i Myrinas hamn, tillsammans med sallad, fantastiska handgjorda pommes och tzatziki.

Några kattkompisar fick vi på köpet.

Mer om Limnos och våra förväntningar på semestern här. Samt lite funderingar på våra smakupplevelser, som jag tror även det hänger samman med ”den unika platsens pardox”